Yuyanapaq. Para Recordar(För att minnas) 1980 - 2000
Introduktion till den peruanska sannings- och försoningskommissionens fotoutställning
För mer än två år sedan presenterade den peruanska sannings- och försoningskommissionen sin rapport kring våldsepoken och de övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som skedde mellan 1980-2000. Nära 70.000 personer dödades eller försvann under perioden, den stora majoriteten av dessa var quechuatalande bönder från den andinska regionen. Arbetet med att implementera sanningskommissionens rekommendationer för att kunna uppnå sanning, rättvisa och gottgörelse är fortfarande en utmaning för att kunna uppnå försoning i dagens Peru.

Historiska klyftor i det peruanska samhället

Fattigdomen och de sociala och politiska klyftorna i Peru har sitt ursprung i den spanska erövringen av inkariket i början av 1500-talet. Koloniseringen byggde på våld mot en hel kultur, ofta i religionens och utvecklingens namn. Ursprungsbefolkningen decimerades kraftigt, de överlevande förslavades och utestängdes från alla former av utveckling.
Självständigheten från Spanien 1821 förändrade i liten utsträckning de interna maktförhållandena. De vitas diskriminering och marginalisering av ursprungsbefolkningen fortsatte.
Resurserna koncentrerades till huvudstaden Lima. Den politiska och ekonomiska makteliten har varit oförmögen att skapa en sammanhållen nation. Rasismen är fortfarande utbredd.
Peru har historiskt haft och exploaterar än idag stora naturresurser. Gummi, salpeter, koppar, olja, gas är några av de viktigaste. Geografin och klimatet ger ett varierat jordbruk. Stilla havet utanför Perus kust tillhör världens fisk- och artrikaste vatten. Lima har utvecklats till en gastronomisk världsstad. De som tjänat pengar på exploateringen investerade emellertid inte sina rikedomar i industrialisering av landet eller utvecklade jordbruket. Oförmågan i nationsbyggande utgör grunden till dagens komplexa motsättningar och klyftor: mellan vita och ursprungsbefolkning, mellan stad och landsbygd, mellan kustbor och bergsbor, mellan huvudstaden Lima och övriga landet och mellan det officiella och det informella Peru.
Från 1950-talet och framåt växte befolkningen snabbt, från sex miljoner 1940 till ca 28 idag. Andelen stadsbor har ökat från 17 till drygt 70 procent idag.

Det politiska våldet 1980 - 2000 och dess upprinnelse

1968 tog en junta under ledning av general Velasco makten. De nya makthavarna förde en vänsterinriktad, nationalistisk politik med bl a jordreformer och förstatliganden. Man bröt en lång tradition av att exkludera indianer och fattiga, och uppmuntrade dem att hävda sina rättigheter och organisera sig i kooperativ och andra intresseföreningar. Staten var emellertid alltför resurssvag och byråkratisk. 1975 genomfördes en ny militärkupp under ledning av den mer konservative general Morales Bermúdez. Samtidigt som brotten mot mänskliga rättigheter ökade, växte det folkliga motståndet mot militärregeringen. Efter en omfattade generalstrejk 1977, tvingades Bermúdez att kalla till den konstituerande församling som skulle arbeta fram en ny konstitution som en bas för en återgång till demokrati genom allmänna val 1980.

I maj 1980 sprängdes en vallokal i Ayacucho, ett av de fattigaste departementen i Peru, av den maoistiska terroristgruppen Sendero Luminoso ('den upplysta stigen'). Detta innebar inledningen till det politiska våld, som ledde till att närmare 70 000 människor dog eller försvann. Mellan en halv och en miljon blev flyktingar i sitt eget land och tusentals oskyldiga fängslades i myndigheternas jakt på terrorister. Det som från början var begränsat till Ayacucho spred sig över hela Peru och över hälften av landets yta löd under undantagstillstånd (inkl Lima och Callao), framför allt i bergen, i början och mitten av 90-talet. Sendero bröt sig ut ur en av det peruanska kommunistpartiets grupperingar på 70-talet under ledning av filosofiläraren Abimael Guzmán vid det statliga universitetet i Huamanga i Ayacucho. 70-talet innebar ett ideologiskt arbete som förberedde den väpnade kampen.

Senderos politiska program var att ta makten genom att organisera de förtryckta och exkluderade på landsbygden i allians med studenterna och arbetarna i städerna. Den långsiktiga strategin var att den väpnade kampen skulle inledas på landsbygden och sedan spridas till städerna. Ideologin var auktoritär, extrem och dogmatisk. Man tolererade inga andra folkliga organisationer och avrättade med brutala metoder en mängd folkvalda ledare.
Våld och terror kom att bli medlet för att genomföra det politiska programmet. Bland aktionerna kan nämnas överfall på polis och militär, massakrer på människor i byar och kyrkor ute på landsbygden, bilbomber på strategiska platser i städerna, inte minst i Lima mot slutet av 80-talet och början av 90-talet, samt selektiva mord på politiker och folkvalda ledare. Särskilt kan nämnas de s k väpnade strejkerna (paros armados), som man med jämna mellanrum utlyste i Lima och andra städer från slutet av 1980-talet. Syftet var att med terrorn som medel (främst genom omfattande attentat mot kollektivtrafiken) hindra människor att ta sig till sina arbetsplatser.
1984 bildades Revolutionära Túpac Amaru-rörelsen, MRTA, som en mer utpräglad gerillagrupp. MRTA hotade inte de folkliga basorganisationerna men utförde sällan terroraktioner mot de peruanska myndigheterna och utländska intressen. Ideologiskt var motsättningarna mellan MRTA och Sendero Luminoso stora.
Staten försvarade sig men polis och militär begick svåra övergrepp på civila, särskilt men inte bara i avlägsna, isolerade bergsbyar. Att vara ung, fattig och utan identitetshandlingar från Ayacucho var tillräckligt för att kunna utpekas som terrorist. Tortyr, tvångsförsvinnanden, massakrer, selektiva mord på civila blev vardag under 1980- och 1990-talen.
Våldet förde landet till randen av inbördeskrig och nådde sin kulmen strax innan gripandet av Senderos högsta ledning med Abimael Guzmán i spetsen i sept 1992.

Fujimori-epoken

Militärens makt stärktes efter det att japanättlingen Alberto Fujimori vunnit presidentvalet 1990, särskilt efter hans statskupp i april 1992 då han upplöste parlamentet och domstolsväsendet. Antiterroriststrategin påverkade de politiska institutionerna och domstolarna och militären fick allt friare händer. Övergreppen mot de mänskliga rättigheterna tog nya former samtidigt som militären försökte förbättra relationerna till civilbefolkningen genom medborgaraktioner som t ex gratis tandvård och hårklippning. Regeringens framhöll sin kamp mot terrorismen som ett viktigt resultat, vilket fick gehör hos stora delar av befolkningen. Detta gjorde att röster som protesterade mot övergrepp inte fick mycket gehör.

Fujimoris rådgivare och chef för säkerhetspolisen Vladimiro Montesinos fick alltmer en central maktposition. Från sitt högkvarter kallade han till sig ledande politiker, domare, åklagare, företagsledare, journalister; alla kunde köpas, medier stängdes, straffriheten var utbredd och rädslan spred sig bland människor. Mot slutet av 1990-talet uppstod sprickor i diktaturen. Motståndet och protesterna växte, det peruanska JO-ämbetet intog en neutral position, ungdomar protesterade öppet liksom den politiska oppositionen och frivilligorganisationerna och oberoende media vågade skriva mer öppet. En korruptionsskandal som blev offentlig i september 2000 ledde till att Fujimori flydde till Japan och avsattes från presidentposten; och Montesinos greps och sattes i fängelse. Detta möjliggjorde en demokratisk öppning och en övergångsregering tillsattes. Kongressens talman Valentín Paniagua blev interimspresident.

Sannings- och försoningskommisionen

Sannings- och försoningskommissionen, CVR (Comisión de la Verdad y Reconciliación) inrättades av interimregeringen och ratificierades av Alejandro Toledos regering som tillträdde i juli 2001. Beslutet att skapa CVR togs mycket tack vare mänskliga rättighets- och demokratirörelsernas påtryckningar.
CVR fick till uppgift att 1) analysera de politiska, sociala och kulturella faktorer som bidrog till våldsepoken, 2) bidraga till klargörandet av brotten mot de mänskliga rättigheterna som begåtts av terroristorganisationer eller statliga aktörer, 3) lägga fram förslag på gottgörelse till de drabbade och 4) ge förslag på reformer av statliga institutioner.

Rapporten, som bl a är baserad på 17.000 vittnesmål, fastslog att de grundläggande orsakerna till konflikten och dess konsekvenser ligger i den diskriminering, rasism och djupa klyftor som präglar det peruanska samhället. 85% av de drabbade kom från Perus fattigaste departement, 79% bodde på landsbygden, 75% hade ej spanska som modersmål och 68% hade mycket låg utbildningsnivå. 20% av de döda och försvunna var kvinnor. Kvinnorna, som traditionellt sätt marginaliserats på grund av sitt kön, drabbades på en mängd olika sätt .
De blev ofta satta i en extremt utsatt situation med ansvar för hela ekonomin och familjen utan att räkna med medel för detta. Det är också fastslaget att våldtäkt användes systematiskt både av militär och av SL.

Totalt 69.280 personer har dödats eller försvunnits och därtill har även många torterats, blivit internflyktingar, förlorat sina hem, oskyldigt fängslats eller våldtagits. En stor del av övergreppen skedde under två demokratiskt valda regeringar, Fernando Belaunde 1980-1985 med Acción Popular och Alan García 1985-1990 med APRA. Under Fujimoris regering var större delen av övergreppen koncentrerade kring början av 90-talet.
CVR delade in sina rekommendationer i rättvisa, gottgörelse och statliga reformer. Inom rättvisa var en av huvudpunkterna vikten av att upprätta ett alternativt system i rättssystemets olika instanser: polis, åklagare och domstol. Denna rekommendation har till viss del uppfyllts, bland annat genom åklagarmyndighetens speciella och decentraliserade enhet för MR-fall. Det saknas dock fortfarande koordinering, främst mellan åklagarmyndigheten och domstolsväsendet. T ex har domstolen beslutat att fallen kan drivas på nationell nivå istället för i regionala instanser vilket försvårar rättsprocesserna både utifrån åklagarmyndighetens arbete och utifrån offrens möjlighet att deltaga. Det är också fortfarande svårt att få information från militären och de flesta av de utfärdade anhållningsorderna (83%) har ej uppfyllts. Av de 47 fall som presenterades av CVR till åklagarmyndigheten är 22 för närvarande i domstol, men ingen ansvarig har ännu dömts. Det är även vanligt förekommande att militärdomstolen fortsätter att driva fallen, trots att det förklarats vara mot konstitutionen.

Andra kvarstående utmaningar är rekommendationerna att införa skydd av vittnen och drabbade, förbättra fängelsesystemet samt utveckla en nationell plan för undersökning av massgravarna.
Inom gottgörelse rekommenderade CVR utvecklingen av en nationell plan som skulle innehålla 1) symboliska åtgärder, 2) tillgång till hälsovård med speciell betoning på mental hälsa, 3) tillgång till utbildning, speciellt för barn till drabbade, 4) återupprättelse av medborgerliga rättigheter (t ex id-handlingar), 5) individuell ekonomisk ersättning och 6) kollektiv ersättning (t ex infrastruktur, skola).
I början av 2004 tillsatte regeringen en kommission för uppföljningen av freden, kollektiv gottgörelse och försoning. Denna har dock hittills inte haft någon politisk tyngd och inte heller någon budget att arbeta utifrån. Nu har den fått i uppgift att följa upp den nyligen antagna lagen om skapandet av en integrerad plan för gottgörelse. Lagen uppfyller i stora drag CVRs rekommendationer. En av dess svagheter är dock att den individuella ekonomiska ersättningen inte är inkluderad. Lagens införande inbegriper ett flertal utmaningar såsom skapandet av ett råd som skall ansvara för upprättandet av ett nationellt register av drabbade, införlivandet av de initiativ som redan pågår (såsom regeringens plan för insatser 2005-2006 och vissa regionala planer) samt försöka artikulera regionala och lokala initiativ med den nationella planen. Förutom allt detta måste hänsyn tas till den pågående decentraliseringsprocessen och de politiska kandidater som kommer att ställa upp i valen 2006.

När det gäller statliga reformer rekommenderade CVR bl a en ökad statlig närvaro i de drabbade områderna (skola, polis, sjukvård, etc), en demokratisering och reform av försvar och polisväsende, en reform av rättsväsendet för att säkra tillgången för hela befolkningen och slutligen en reform av utbildningsväsendet för att säkra en utbildning för alla baserad på demokratiska värderingar och en djupare förståelse för den peruanska verkligheten. Inom denna grupp av rekommendationer har få framsteg gjorts.
Sammanfattningsvis kan sägas att det finns spridda initiativ i linje med CVRs rekommendationer men att det saknas en global politik som garanterar integrerade planer och program som inkluderar de olika nivåerna inom regering och stat samt avsätter resurser för detta.

Rapporten är ett viktigt instrument för reflektion om Perus strukturella problem och om rekommendationerna implementeras kan det bidra till att skapa en kultur av självförtroende, rättvisa, demokrati, respekt och tolerans och därmed motverka att situationen upprepas.

Det internationella samfundet har på olika sätt stött de demokratiska krafterna under och efter konflikten. Sida och andra svenska organisationer såsom Svenska kyrkan, Diakonia, MR-fonden och Caritas har också givit stöd till CVR och processen att få rekommendationerna förverkligade. Många i Peru ger uttryck för att uppmärksamheten och konkreta aktiviteter från det internationella samfundet är fortsatt viktiga.


Tillbaka   Till toppen av sidan